60 mil i isbjörnens rike: En resa på naturens villkor

Åtta äventyrare, 60 mil och ett av världens mest skoningslösa klimat. Att korsa Svalbard från syd till nord med fullastade pulkor är en expedition på naturens absolut hårdaste villkor. Under en dryg månad i det arktiska infernot raderades alla vardagsbekvämligheter ut – och ersattes av ett livsavgörande lagarbete.

Text: Jesper Skarman

Pulkorna vägde 60 kg/st i starten.

Förberedelser i Longyearbyen

I ett vintrigt Longyearbyen råder kontrollerat kaos. Packrummet är fyllt av dunjackor, mat, tältstänger och bränsle. Vi är åtta äventyrare från Sverige, Norge, Tyskland och England under ledning av den norske polarguiden Morten Rostille.

Varje gram vägs på guldvåg. Våra egna ben ska släpa de 60 kilo tunga pulkorna över tusentals höjdmeter. Efter tidigare turer i Antarktis kändes detta som nästa naturliga utmaning. Men att korsa hela ögruppen från syd till nord är i en helt annan liga. När skotertransporten lämnar oss i söder infinner sig ett djupt respektingivande lugn. Vi skidar en vecka till Svalbards sydligaste punkt, Sørkapp. När vi vänder norrut inser vi vidden av projektet. Nu är det bara vi och den råa vildmarken.

Många dagar var det ner mot -30 grader och vindarna kunde gå upp emot 35 sekundmeter.

Tyngdlagen och skenande godståg

Efter några dygns nötande längs kusten tar vi oss upp på det första glaciärsystemet. Kylan klipper till direkt. Vi använder robusta turskidor med stålkanter och stighudar for maximalt grepp.

Att gå uppför är en monoton, meditativ styrkeövning. Men det är när landskapet tippar nedåt som skräcken börjar. Att åka utför med en fullastad pulka är en överlevnadsstrategi. Pulkan lever sitt eget liv; den vill ständigt köra på dig bakifrån, trycka ut skidorna i spagat eller välta i farten. Varje sväng kräver extrem timing. Ett missat skär och en tung plastbalja plöjer över dig likt ett skenande godståg. Att höra åtta nationaliteter svära och skratta om vartannat blir snabbt en av resans härligaste rutiner.

Whiteout och nattliga chocks

Efter 20 mil flyter dagarna ihop till fasta rutiner. Men vädret är nyckfullt. Flera gånger drabbas vi av en så total whiteout att allt visuellt sammanhang försvinner. Balanssinnet upphör och man känner sig sjösjuk. Vi tvingas navigera i en blind bubbla med kompass och GPS. Mitt i kaoset bjuder naturen på ett surrealistiskt skådespel: vinden formar tusentals snöbollar som accelererar fram över isen likt en rullande armé.

Efter två veckor tär de nattliga isbjörnvakterna på psyket. Att kliva ut ensam i det vitpiskade tomrummet är en brutal påminnelse om att vi är längst ner i näringskedjan. Den största chocken levererar jag dock själv på dag 16. Mitt uppblåsbara liggunderlag exploderar under natten med en öronbedövande detonation. Min tältkamrat flyger upp i ren panik och vrålar: ”Morten har skjutit en isbjörn!” Det tog flera minuter att lugna ner oss och inse att faran bara var ett förstört liggunderlag. Ett reservunderlag räddade de resterande nätterna.

Många dagar spenderade i solsken men totalt var ca 1/3 av tiden i whiteout.

Finalen på Verlegenhuken

Efter 40 mil når vi miljöerna runt Newtontoppen, Svalbards högsta punkt. Utsikten över det oändliga havet av spetsiga bergstoppar är overklig. När kylan biter är det stunderna i tältet med het soppa som ger bränsle. De delade utmaningarna svetsar oss samman till en tajt grupp.

Efter veckor av slit händer det slutligen på dag 34. Vi skidar ut på Polheimflya och skymtar målet: Verlegenhuken – Spitsbergens nordligaste punkt. Känslan när vi når det orangea sjömärket går inte att beskriva. Vi har utmanat Arktis på dess egna villkor och klarat det.

Faktaruta: Svalbard Syd–Nord 2026

• Distans: Ca 600 km från Sørkapp till Verlegenhuken.
• Höjdmeter: 7 000+ meter.
• Tidsåtgång: 34 dagar i fält (2 dagar väderfast).
• Expeditionsmedlemmar: Jesper Skarman, sju deltagare samt guiden Morten Rostille.
• Vikt per pulka: Startvikt på ca 60 kg per person.

34 dagar senare. Slutmålet nått på 80 grader norr!

Instagram: @jesperskarman